Nu ska jag försöka

I lördags kväll skulle vi grilla med goda vänner. Jag och en god granne satt på em och drack kaffe på vår framsida. Vi satt och pratade om han problem i livet, kärlek och lite sånt. Då helt plötsligt dundrade upp en STOR brandbil med släp.
En ruta hissas ner -"kan man köra på denna vägen ut till skogen, de brinner därute"
Vi på verandan satt som fågelholkar och bara nickade
Vi hade inte märkt något överhuvudtaget att de brann alltså.
Så fortskred em. Brandbilar och allt som hör till avlöste varandra och när de väl hittade ett sätt att ta sig i till branden så lugnade de ner sig betydligt. (De är inte bara vi som ordnar trafikstockning på högaberg har vi konstaterat nu.) Då i samma veva dog vinden ut så den låg inte mot oss längre vilket var ännu skönare givetvis.
Jag och den goda grannen hade börjat med maten, och min man som är grillmästare i detta huset var och hjälpte till med branden en liten stund men sedan kom han hem lagom till det mesta var klart, vi åt och sedan skulle vi ta hundarna på en promenad. Vi gick bort mot brandbilarna och hör oss för hur det går. De verkade vara underkontroll.
Vi satt på vår altan, då kom min vän/syster och jag hade verkligen sett fram emot att hon skulle komma, hon skulle sova över natten så vi kunde dricka vin och ha lite skoj.
Men eftersom min man hade bäljat i sig i mitt tycke för många öl så backade jag lite, som jag alltid gör för att någon av oss ska vara lite redig om något händer. Så följden av detta blir att jag nästan alltid är nyckter.

Sen framemot elva tiden droppar en av brandmännen in som har gått av sitt pass.
De sitter och tjattrar ute på vår altan. jag har gått och lagt mig i sängkammaren men fönstrens är mot baksidan där altanen är. Det känns som dom sitter på sänkanten.
Den goda grannen går och går och lägger sig gör även min vän/syster.
Jag har ju två stora hundar hemma varav den ena är Väldigt pigg på att rymma. Jag stänger in honom på toa då ska alla in på toa och skvätta. Jag tänker i min enfald att nu när kl är över ett kommer de nog inte mer folk. så hundarna får gå lite lösa i huset. TJIIII fick jag. De är så att vrålaporna på altanen har bjudit in mer folk. Helt plötsligt knackar det på dörren, vem får öppna i sin hemskaste pyjamas, Jo jag. Två väldigt förskräckta pojkar (tio år yngre än jag) stirrar på mig, de var nog tur att de var fulla redan när de kom. Jag håller hundar och visar dom till baksidan. En till har dykt upp på altanen iklädd spindelmannen hjälm. Han bor oxå på gatan här så han hade oxå hjälpt till vid branden och var lite irriterad på räddnings ledaren. Då stänger jag in alla hundar hos mig i sängkammaren. De följade tre timmarna sitter nu 5 st vrålapor och deras konversation låter som följer

"Jag sa ju te han att han skull gå de hä hållet oxå. Jag sa ju te han"
"Sover du Pelle"
"Han var så j-a nosscchhalant"
"Pelle sover du"
"Ja sa ju te han"
"Han var så J-a nonssccalant"
"Du såg ju sonny, ja sa ju te han"
"sover du pelle"

Sen pep hundarna då de varken är vana vid att det sitter folk och vrålar på vår altan mitt i natten eller att vara instängda i flera timmar.
Det kändes som de satt på min sängkant, jag blev så fruktansvärt trött. Efter nästan tre timmar orkade jag inte höra mer utan tog fram min talbok och cd-freestyle och pluggade öronpropparn. Reine Brynolfsson läser en mening, då blinkar displayen "LO BATT" Blir man glad ellr blir man inte glad. Upp leta efter batterier, fixar, går och läggre sig igen, pluggar i prpparna igen. Reine Brynolfson läser två meningar, sen står min svajjande man vid fotänden av sängen och svajar
"MOSSCCHHAN, brandmannen vill inte köra hem när han har druckit, tror du att du kan köra hem honom. Fö de e väl bra att han inte vill köra när han har drukit eller hur"
Precis som att det skulle ursäkta att han kommer in och ber mig köra hem en askalas full brandman kl 04.00 på morgonen.
Jag såg nog lite ilsk ut för brandmannen vågade inte åka hem med mig själv, så min man fick åka med.
Först är jag på väg till "min" bil men den står jämte husvagnen som var full med sovande människor, jag får ta min mans volvo. Startar den ingen bensin, lampan lyser illgult. kul tänker jag men blir vi ståendes så kommer jag att mörda min man efter han har fått GÅ och hämta bensin åt oss. Det måste ju ändå räknar som förmildrande omständigheter eller hur?
De räcker fram och tillbaka, jag dundrar ut och går och lägger mig, men min man kommer inte efter. Då blir jag om möjligt ännu mer förbannad "Ska HAN nu tjura" Tänker jag. Jag stiger upp tittar efter honom han, sitter fortfarande i bilen. Han lyckades öppna dörren innan han somnar, så den är öppen. Jag som är både arg, ilsk, lessen och fruktansvärt trött låter honom sov. i mitt stilla sinne tänker jag ju att han kommer väl när han vaknar och det gör han. Vid halv nio är jag ute med hundarna och efter de sätter jag in dom i buren i bilen. Han sover fortfarande. Familjen är ute och tittar på honom, han sover fortfarande Gästerna är ute och tittar på honom, han sover fortfarande. De är inte förrän vi ska börja ta kort på honom som han slår upp sina blå.
Men en stor KRAM är han värld ändå. Han gnällde inte en enda gång igår om något, han gick på hundkurs OCH åt frukost. Han gick inte och la sig förrän sent på kvällen. Han tog verkligen tag i sig själv och stod för sitt misstag. Vad jag älskar honom för det. De är väl därför vi fortfarande är gifta kan jag tänka mig. Detta var min lördag.