Lägger nu detta eftersom folk tar anstöt av vad jag skriver. Ha ett bra liv

chef eller inte

Jag borde egentligen skriva om min underbara 10-åriga bröllops fest. Men den överskuggas av att jag känner mig som en värdelös chef.
Jag tror vi får göra en drastisk förändring av allt som har med min son att göra och de som jobbar med honom. Till hösten får jag nog lämna de här skeppet och söka mig ett nytt jobb.
De känns ärligt talat som om jag har blivit huggen i ryggen igen. Det var ju lite tur att festen kom i mellan då blev inte smällen så stor utan jag svävar lite på moln efter den oxå.
Det känns som jag egentligen inte behöver skämmas för något, men vissa assistenter får mig att göra det ändå. Jag tycker att jag ställer upp på det mesta men tydligen inte tillräckligt. Jag vet ju inte riktigt vad det förväntas av mig heller riktigt eftersom de beklagar sig på annat håll, inte till mig.
Våra assistenter har fri mat ex. det finns ställen på närmre håll som t.o.m. tar betalt för en kopp te, inte vi.

Assistenterna får ha med sina hundar och barn om de frågar först så vi vet och tikar inte löper.

Assistenterna har givetvis full rätt till att komma senare om de tycker det är okej, om de frågar först. Jag betalar inte för det och de är själva i stånd att avgöra om de tycker de är värt att förlora pengar för en fika eller vad de kan tänkas vara. Jag tar dessa timmar, helt okej för mig. Jag får "bara" betalt för knappt 10 timmar i veckan eftersom jag inte får jobba mer än så.

De får ta semester när de vill, än så länge har jag aldrig nekat någon någonting, bara de kommer och säger till mig när i god tid så jag kan planera vårat liv.
Har vi inte rätt till ett liv? Alla säger att jag måste släppa min son och låta honom flytta hemifrån. Hur i helvete ska jag kunna göra det när det helt plötsligt kommer en fråga "kan jag komma senare", "Jag skulle visst vara på de här idag".
Vi är så fruktansvärt beroende av vår sons assistenter, de är väl kanske det, de vet. Jag kan inte i min vildaste fantasi tror att de skulle göra så någon annanstans än här. Som tur väl är det långt ifrån alla våra assistenter som gör så här.
Men det är inte det värsta de här. De värsta är pratet. Hade de ändå sagt samma saker till oss hade det varit helt okej, men när man står som ett ufo när någon frågar "varför får inte den jobba si eller så", man hade inte en aning om att de ville jobba si eller så. De har sökt den tjänsten de har, har de andra önskemål då får de ju säga det TILL OSS.
Ja det är bara att konstatera jag passar definitivt inte till chef, jag blir bara ledsen och besviken.
Ja det blir nog jätte bra om Min man tar över mitt jobb som samordnare som inte ens kan säga vad han vill ha till middag utan kommer på det 10 min innan det ska vara färdigt.
Nu ska jag börja söka jobb. Ha en bra dag när jag bara har landat så ska jag skriva om min underbara 10 åriga bröllopsdag

Nu ska jag försöka

I lördags kväll skulle vi grilla med goda vänner. Jag och en god granne satt på em och drack kaffe på vår framsida. Vi satt och pratade om han problem i livet, kärlek och lite sånt. Då helt plötsligt dundrade upp en STOR brandbil med släp.
En ruta hissas ner -"kan man köra på denna vägen ut till skogen, de brinner därute"
Vi på verandan satt som fågelholkar och bara nickade
Vi hade inte märkt något överhuvudtaget att de brann alltså.
Så fortskred em. Brandbilar och allt som hör till avlöste varandra och när de väl hittade ett sätt att ta sig i till branden så lugnade de ner sig betydligt. (De är inte bara vi som ordnar trafikstockning på högaberg har vi konstaterat nu.) Då i samma veva dog vinden ut så den låg inte mot oss längre vilket var ännu skönare givetvis.
Jag och den goda grannen hade börjat med maten, och min man som är grillmästare i detta huset var och hjälpte till med branden en liten stund men sedan kom han hem lagom till det mesta var klart, vi åt och sedan skulle vi ta hundarna på en promenad. Vi gick bort mot brandbilarna och hör oss för hur det går. De verkade vara underkontroll.
Vi satt på vår altan, då kom min vän/syster och jag hade verkligen sett fram emot att hon skulle komma, hon skulle sova över natten så vi kunde dricka vin och ha lite skoj.
Men eftersom min man hade bäljat i sig i mitt tycke för många öl så backade jag lite, som jag alltid gör för att någon av oss ska vara lite redig om något händer. Så följden av detta blir att jag nästan alltid är nyckter.

Sen framemot elva tiden droppar en av brandmännen in som har gått av sitt pass.
De sitter och tjattrar ute på vår altan. jag har gått och lagt mig i sängkammaren men fönstrens är mot baksidan där altanen är. Det känns som dom sitter på sänkanten.
Den goda grannen går och går och lägger sig gör även min vän/syster.
Jag har ju två stora hundar hemma varav den ena är Väldigt pigg på att rymma. Jag stänger in honom på toa då ska alla in på toa och skvätta. Jag tänker i min enfald att nu när kl är över ett kommer de nog inte mer folk. så hundarna får gå lite lösa i huset. TJIIII fick jag. De är så att vrålaporna på altanen har bjudit in mer folk. Helt plötsligt knackar det på dörren, vem får öppna i sin hemskaste pyjamas, Jo jag. Två väldigt förskräckta pojkar (tio år yngre än jag) stirrar på mig, de var nog tur att de var fulla redan när de kom. Jag håller hundar och visar dom till baksidan. En till har dykt upp på altanen iklädd spindelmannen hjälm. Han bor oxå på gatan här så han hade oxå hjälpt till vid branden och var lite irriterad på räddnings ledaren. Då stänger jag in alla hundar hos mig i sängkammaren. De följade tre timmarna sitter nu 5 st vrålapor och deras konversation låter som följer

"Jag sa ju te han att han skull gå de hä hållet oxå. Jag sa ju te han"
"Sover du Pelle"
"Han var så j-a nosscchhalant"
"Pelle sover du"
"Ja sa ju te han"
"Han var så J-a nonssccalant"
"Du såg ju sonny, ja sa ju te han"
"sover du pelle"

Sen pep hundarna då de varken är vana vid att det sitter folk och vrålar på vår altan mitt i natten eller att vara instängda i flera timmar.
Det kändes som de satt på min sängkant, jag blev så fruktansvärt trött. Efter nästan tre timmar orkade jag inte höra mer utan tog fram min talbok och cd-freestyle och pluggade öronpropparn. Reine Brynolfsson läser en mening, då blinkar displayen "LO BATT" Blir man glad ellr blir man inte glad. Upp leta efter batterier, fixar, går och läggre sig igen, pluggar i prpparna igen. Reine Brynolfson läser två meningar, sen står min svajjande man vid fotänden av sängen och svajar
"MOSSCCHHAN, brandmannen vill inte köra hem när han har druckit, tror du att du kan köra hem honom. Fö de e väl bra att han inte vill köra när han har drukit eller hur"
Precis som att det skulle ursäkta att han kommer in och ber mig köra hem en askalas full brandman kl 04.00 på morgonen.
Jag såg nog lite ilsk ut för brandmannen vågade inte åka hem med mig själv, så min man fick åka med.
Först är jag på väg till "min" bil men den står jämte husvagnen som var full med sovande människor, jag får ta min mans volvo. Startar den ingen bensin, lampan lyser illgult. kul tänker jag men blir vi ståendes så kommer jag att mörda min man efter han har fått GÅ och hämta bensin åt oss. Det måste ju ändå räknar som förmildrande omständigheter eller hur?
De räcker fram och tillbaka, jag dundrar ut och går och lägger mig, men min man kommer inte efter. Då blir jag om möjligt ännu mer förbannad "Ska HAN nu tjura" Tänker jag. Jag stiger upp tittar efter honom han, sitter fortfarande i bilen. Han lyckades öppna dörren innan han somnar, så den är öppen. Jag som är både arg, ilsk, lessen och fruktansvärt trött låter honom sov. i mitt stilla sinne tänker jag ju att han kommer väl när han vaknar och det gör han. Vid halv nio är jag ute med hundarna och efter de sätter jag in dom i buren i bilen. Han sover fortfarande. Familjen är ute och tittar på honom, han sover fortfarande Gästerna är ute och tittar på honom, han sover fortfarande. De är inte förrän vi ska börja ta kort på honom som han slår upp sina blå.
Men en stor KRAM är han värld ändå. Han gnällde inte en enda gång igår om något, han gick på hundkurs OCH åt frukost. Han gick inte och la sig förrän sent på kvällen. Han tog verkligen tag i sig själv och stod för sitt misstag. Vad jag älskar honom för det. De är väl därför vi fortfarande är gifta kan jag tänka mig. Detta var min lördag.

En härlig dag

Vilket väder, vilket sällskap, vilken underbar dag.
Det är så väldigt synd att jag är så trött, så sjukligt trött.
Ibland undrar jag om någon alls skulle stå ut mig om jag hade alla krafter i behåll.
Igår var jag på sjukan med en god vän, hon var väldigt dålig och lessen. Det får en att tänka, vad gör man om det är allvarligt. det känns konstigt att någon nära är väldigt dålig. det kändes som när pappa var sjuk i höstas. Det blir liksom ett hål i bröstet.

Men hon mår mycket bättre idag och har varit under min observation hela dygnet så i morgon åker vi till Göteborg det ska bli skoj

Min dröm

Min dröm hade varit att alla mina nära och kära hade varit friska givetvis.

Men om jag hade fått vara lite ego, en liten liten stuga med en tomt som har staket. Där hade jag haft ett litet kök bara de allra nödvändigaste, en liten toa ute eller inne spelar ingen roll, lite sängar eller madrasser, fullt med hyllor till mina böcker och en skön fåtölj
De är det jag allra helst vill ha RO. Ro för min själ och ro för mig själv.

Jag börjar känna det som att nu, nu är det dags att börja tänka på mig själv. Jag måste säga STOPP annars kommer jag att om inte dö, så äta upp mig innefrån.
Det som står högst på listan är RO.

En del av min ro är mina hundar. Folk förstår inte hur viktiga dom är för mig tror jag. Dom älskar mig precis som jag är, där har du den Äkta kärleken,
Jag har i hela mitt liv känt att jag har sökt bekräftelse för att jag är bra, att jag duger. Jag har ett oerhört stort behov av att vara älskad. Få höra och känna att jag är jag OCH bra som jag är.
Jag är lillasyster ut i fingerspetsarna och har mindervärdeskomplex så det står härliga till.
Jag kände för första gången att någon kunde älska MIG när jag fick barn. Därför skaffade jag snabbt ett gäng. De älskade mig utan förbehåll utan att se mina fel, som jag som alla andra har.
Sen var det stopp ännu en man tyckte inte att jag var något att hänga i julgranen, våra barn var inte värda att ha överseende med mina fel. Det var för mycket fel på mig för det.

Efter en tid ensam träffade jag min man som jag har nu. Han är den första livskamraten i mitt liv som jag faktiskt har känt mig älskad av,trots mina fel och brister. Jag känner mig fortfarande älskad av honom ibland, men tyvärr långt ifrån alltid. Å jag tror att detta har med min RO att göra. Alla som tar mig för givet, där räknas inte bara min man tyvärr.
Hundarna tar mig inte för givet. De älskar mig, om jag så bara har varit ute i 5 min är de fullständigt överlyckliga att se mig igen. Att jag sen behöver fyra hundar som många tycker är väldigt mycket för mycket har med mitt oerhörda behov av att vara älskad tror jag i alla fall.
Jag kan ha fel det har jag ofta men långt ifrån alltid.
Idag ska jag till IKEA det är alltid kul.

Lördag morgon

Det är bland det bästa jag vet.
Smyga upp en lördag morgon och sätta på lite kaffe, gå ut med hundarna, komma in ta min tidning och ett stort glas kaffe med mjölk och två sockerbitar och bara njuta av tysnaden.
Det är ju inte så ofta det händer nu mera och skulle det vara så att allt det andra funkar så med en valp i huset som tycker det är hans uppgift att hålla huset igång så är det sällan tyst.
Men de mornar som det är, dom bevarar jag i mitt hjärta ömt.

Är det konstigt

Jag har lite svårt att låta bli att ta åt mig. T.ex. Mitt senaste år har jag besegrat döden två gånger (känns det som I alla fall) Först har jag klarat mig från ett anfall av panik ångest i september-07. Men läkaren sa att det vore att önska att det inte blev fler så stora attacker, då kanske jag inte kommer ut från sjukhuset igen som han uttryckte de.

Å nu jag hade inte bröstcancer det var bara förstadiet (polyper i mjölkgångarna). Sommaren blev med ens helt underbar även om det regnar, är inte så varmt och det finns en milljard knott.

Alla människor som faktiskt blev väldigt glada, tacksamma och lättade tillsammans med mig jag tyckte det var underbart och kände vilken lycka det är att man har en gigantisk La familja